Kundregister och företagshemligheter

Förr i tiden stannade många av företagets anställda kvar i företaget under hela yrkeslivet. Så är det inte längre. Anställda byter jobb emellanåt, vare sig de vill eller ej. Många gånger tar de med sig information som har stor betydelse för den verksamhet som de har lämnat. Företag har därför många gånger önskemål om att kunna förhindra att informationen används när den (f d) anställd tar ett nytt jobb. Det finns flera sätt för en arbetsgivare att hindra den anställda att använda sig av information i konkurrerande syfte.
 

Mycket skrivs om konkurrensklausuler. Sådana klausuler är det mest direkta sättet att stoppa en anställd från att gå till en konkurrent och använda sig av information som hade erhållits på den första arbetsplatsen. Problemet för arbetsgivaren är att rättspraxis är mycket skeptiskt till konkurrensklausuler i anställningsavtal och många sådana klausuler kan ogiltigförklaras. Med andra ord, många konkurrensklausuler håller inte vid en rättslig prövning. Det är inte sagt att sådan klausuler aldrig fungerar. För vissa befattningar, framför allt de där arbetsuppgifter handlar om forskning och utveckling, kan konkurrensklausuler vara giltiga, i synnerhet om personen erhåller ersättning under karenstiden och om den tids- och geografiskbegränsningen inte går längre än som behövs för att skydda arbetsgivaren.

 

Förutom konkurrensklausuler kan lagstiftning skydda arbetsgivaren mot en f d anställds agerande. Många tvister mellan företag och f d anställda handlar om företagets kundregister. Kundregistret är många gånger kronjuvelen i företaget och företag vill hindra att andra kommer åt det. Arbetsdomstolen har avgjort flera mål under de senaste åren som berör kundregister. Ett avgörande från 2015 handlade om en frisör som byt jobb till en annan salong. Frisören meddelade ett flertal kunder från den första salongen att hon hade bytt jobb och att hon informerade kunderna om hennes nya anställning. Vidare påstod den första salongen att frisören måste ha plockat fram kontaktuppgifter till kunderna från salongens klientregister, som fanns upplagt i en app som frisören hade tillgång till under några veckor efter det att anställningen hade upphört. Frisören påstod att hon hade en minnesbild över ett antal kunders namn och sökte sedan upp deras kontaktuppgifter från google och facebook. Med andra ord, hon hade inte tillgripit uppgifterna ur salongens kundregister. Arbetsdomstolen kunde inte avfärda påståendet att frisören arbetade fram kontaktuppgifterna ur hennes minnesbild. Salongen förlorade tvisten.

 

Några år dessförinnan avgjorde Arbetsdomstolen en tvist mellan två factoringbolag. Mr. K jobbade för bolag nr 1 under ett antal år. Han slutade sin anställning och började jobba hos konkurrenten bolag nr 2. När bolag nr 2 började kontakta många av bolag nr 1:s kunder, drog bolag nr 1 slutsatsen att Mr. K hade tagit med sig ett kundregister som överlämnades till bolag nr 2. Arbetsdomstolen konstaterade att ett kundregister är en företagshemlighet som skydds av lagen om företagshemligheter. En fråga i målet var om Mr. K hade angripit bolag nr 1:s kundregister. Även Mr K körde det Jag-Har-Ett-Bra-Minne-försvaret och hävdade att han hade ett minne av ett antal kunder och sedan letade fram deras kontaktuppgifter. Han förnekade att han hade med sig kundregistret. Men det som stjälpte Mr K var att kunderna bearbetades i alfabetisk ordning. Att Mr K:s minnesbild skulle klarna i alfabetisk ordning var för mycket för domstolen att svälja. Arbetsdomstolen fann att Mr K hade ett kundregister med sig och bröt därmed mot lagen om företagshemligheter.